Tänk vilken vinter det är i år! Hoppas det håller i sig och att snön får ligga läääänge.. Sol och minus 5 grader, så vill vi ha det! Så här såg min parkering ut i morse.. det är inte min bil som är insnöad. Tack och lov!
Ensamvecka, dvs utan Fabbe, innebär lite mer tid på jobbet och lite mer träning. Har ju jour den här veckan också så lite lever man på aga. Det kan ju ringa när som helst!
Möte som satte spår fick jag uppleva i går kväll. Träffade en döende kvinna som ville ha hjälp med att planera sin begravning. Hon ville underlätta för sina barn och se till att de fick minsta möjliga bekymmer. Till viss del ville hon även bestämma och se till att det blev en enkel, ljus och glad begravning. Hon skulle sitta med och skratta åt alla extravaganzer om det blev sådana! Tänk att vara så stark och ha sådan omtanke om de sina! Och på sätt och vis vara så orädd för att dö. Mitt i all det svaga som kommer av sjukdomen så är hon starkare än de flesta av oss. Återigen blev jag påmind om det viktiga i att vi lever här och nu och tar vara på dagen. Verkligheten vi lever i gör ju att våra möjligheter ser olika ut men det går att njuta av det lilla bara man är beredd! Alltså får jag vara tacksam för att jag har en kropp som fungerar och har de bästa av vänner, familj och en meningsfull vardag.
Så ikväll blir det Bodystep med Daniel. Har inte en aning om vad vi ska göra... Daniel var lite bitchig i går.. och det får man vara också! Ut med det sura och in med det söta! Nu väntar arbete...
