Pms är väl härligt!?

Märkligt att jag en gång varje månad funderar över hur det är fatt med mig...
Är jag utarbetad?
Sovit för lite?
Arbetat för mycket?
Ätit för lite? (knappast)

Funderingarna dyker upp då jag finner mig själv sittandes med tårar trillande.
Igår grät jag för att en 15-årig pojke som bara bott två år i Sverige fick höga betyg när han gick ur 9:an. Jag grät floder till Grey´s Anatomy. Jag fick hjärtknip när jag såg alla nybakade studenter som frös på Sundsvalls gator. ( Höll mig dock från att gråta för att de inte skulle tycka jag var töntig. ) ( Som om 18-åringar ser en tant på 38 år... ) Jag grät när "Sjukhuset" visades på TV. Inte för att det var sorligt utan för att ambulansmannen var så härligt karlig och redig på nå´t sätt...

Kombinerat med dessa tårar blir jag även väldigt radikal. Tycker väldigt mycket. Det är då jag skriver insändare och mail till chefer. Idag skrev jag något argt om att skolexamen inte hålls i kyrkan... Som tur är skickar jag aldrig iväg dessa skrivelser.

Så kommer jag på varför jag är så här.. att det inte är personlighetsförändring som kommer bestå utan bara upprepas. Igen och igen. Pms.
Pms borde stå för På-måndag-smäller det! Det och inget annat.